Spelartruppen - IFK Aspudden-Tellus Damer

► IFK Aspudden-Tellus ► IFK Aspudden-Tellus Damer

+ Our teams

Miriam Fidler

Så är det änligen dax. Vi har sparat en av lagets absolut viktigaste spelare till sist. Miriam "Nirre" Fidler.

Det finns så otroligt många sköna historier kring Miriam. En av dem är "Nirre-incidenten", när en typ 11-årig

liten tjej skulle få sin egna IFK Aspudden ryggsäck för att ha på Gothia Cup. Besvikelsen över tryckeriets-

felstavning var så typisk. Det har nämligen alltid känts som om hon alltid haft lite otur. Som när hon skulle

spela målvakt för första gången. Dagen var fin, solen sken sådär lagom mycket. Gruset på Linnéa var mjukt

och linjerna som märkte ut 7-manna planen var nylagda. När Miriam skulle sparka ut bollen, trots att vi aldrig

förespråkat den fotbollen, fick hon en snedträff. Bollen flög som i en hög båge över hennes 1,24 cm korta kropp.

Alla som såg matchen, på den tiden hade vi publik, stelnade till som om någon tryckt på pausknappen. Den enda

som var snabbtänkt var just Miriam, snabb som en vessla kastade hon sig runt i 180 grader och gjorde en vacker

räddning. Alla applåderade. Miriam njöt. Tillsist. Blommorna jag köpte var till en vacker och fin tjej - Nu vet du ;)

Gabriella

Jag vill minnas att det var Tekla som sa att hon hade en kompis som spelade i Djurgården som ville komma

och testa med oss. Hon var barndomskompis med många i laget. Att hon spelade i DIF berodde på okunskap.

Gabby hade nämligen bott i Kina några år. När hon nu kommit hem valde hon utifrån hjärta än hjärna. DIF´s

tjejverksamhet har genom åren varit usel. Jag vet inte hur många tjejer som har testa genom åren, oftast är

för dåliga, men denna gång var det faktiskt en tjej som kändes okej. Tekniken var sådär, tillslaget ganska bra,

rörelsemönstret hyfsat men det som gjorde att hon skulle kunna få bli en del i laget var hennes inställning.

Hon var sådär härligt internationell, lite amerikansk i sitt sätt att vilja vara bäst i varje moment. Hennes sätt

att prata förstärkte såklart intrycket. Hennes ständiga snack om Man U. Jangemo var såld. De skulle kunna

bli irriterade och trötta på varandra, det blir man titt som tätt på mister, för att alltid veta att de kan snacka om

det där jävla Manchester United. Deras förhållande har nu utvecklats till en Sir Alex och en skadedrabbad Owen.

Emma Möllare

Hon var visst en av de där kaxiga tjejerna som gick i A-klassen, en av de som spelade i Bajen, BP eller,

ännu värre AIK. Ryktet gick att hon hade hamnat i konflikt med tränaren och nu stod utan ett lag. Att hon

skulle börja spela med oss, ett lag där de flesta gått i B-klassen var lika med noll. Men att livet överraskar

oss är inget nytt. Emma Möllare i IFK Aspudden var däremot något helt nytt och främmande. Det tog lite

tid för tjejerna att fatta att hon faktiskt var seriös med att spela med oss. Tekniken och konditionen var

inte vad den en gång hade varit, den första inomhusträningen gick sådär. I hennes första 11-manna match

visade hon klass. Hon var stark, hade fin spelförståelse och ett jävla hett temperament. Det slutade med

ett rött kort och en avkastad tröja. Patrik var såld. Han om någon älskar spelare som visar starka känslor

på planen. Idag, ca 5 månader senare, kan hon vara helt magisk på planen. Allt verkar hänga på humöret.

En taggad och inspirerad Emma är ett av vårt bästa nyförvärv på många år. Nästan i samma nivå som ?

Livia

Ibland när Livia ser trött ut räcker det att säga de magiska orden: Reymers -07. Då ler hon alltid, lika säkert

som Carlsson alltid myser när man säger att han är en bra målvakt. Det är bra att ha såna där små grejer

att ta till när det är lite tungt på planen. Med en udda människa som Livia behövs det, hon har nämligen en

märklig syn på sitt fotbollskunnande. Det finns något abivalent i hennes person. Å andra sidan är hon en liten

tuff tjej från Örnsberg samtidigt som hon är en världsvan sval kvinna från Brasilien. Denna tudelning syns

på planen. Hon kan vara så dålig att man misstänker att hon missbrukat allas förtroende om att inga spelare

ska dricka alkohol dagen innan match till att vara så jävla dominant. Ge allt som om hon spelade sin sista

match i livet. Som tur är har nivåskillnaderna mellan hennes djupaste dalar och högsta toppar krympt med

åren. Numera vet man, oftast, vad man kallar. Man får en spelare som varit IFK Aspudden trogen hela sitt

liv, den enda spelare som stannade kvar i föreningen när F92-laget lades ned. En äkta IFK Aspudden spelare.

Sofia

Att livet kan vara hårt vet de flesta, även vissa 17-åriga tjejer uppvuxna i villa och radhus i Hägersten.

Att livet är äckligt orättvist vet dessbättre färre människor i det rika väst. Sofia är en av dem som vet

hur tufft livet utanför idyllen kan vara, det är kanske därför jag ofta tänker på henne. Hon påminner

mig om alla människor jag träffat genom åren som haft det jobbigt men likt förbannat lyckats hålla ihop

alla bitar, hur jobbigt det än är. Såna människor förtjänar respekt, äkta respekt. Sofia har spelat fotboll

med oss så länge jag kan minnas. Nu har hon legat lågt under året med träning och matcher. Men vi vet

båda att det bästa man kan göra när det blåser som värst är att se till att man har människor omkring

sig som verkligen bryr sig. Det är därför det är extra roligt att hon ska med till Gotland. Vara en i gänget

igen. Spela fotboll och njuta av livet i en sund miljö. Samtalet hon ringde till mig ikväll handlade om vi

verkligen ville att hon skulle med. Vilken fråga. Klart som fan att våran blyga och fina Sofia ska med.

Josefine

Josefine Jacobsson. Bara namnet inger respekt. När det sen visade sig att familjen Jacobsson

var lika trevliga och ärliga som sin dotter förstod vi att vi hade dragit en vinstlott. Allt startade

med ett mail från en viss Claes, jag har alltid haft svårt för namn av äldre modell, men jag läste

det med öppet sinne. Det var ett ganska vänligt och välskrivet brev, inte så många stavfel och

fint avvägda styckeindelningar. Claes hade tydligen en dotter som ville mer med sin fotboll, hon

var bäst i sitt 93-lag och spelade ibland med föreningens 90:or. Jag bestämde mig för att se vem

denna spelare var. Jag satte mig på en bänk på Åsen och fick se en orädd, teknisk och stark tjej.

Jag gick hem och skrev ett vackert formulerat mail till pappa Claes. Nu, efter ca 4 år är Josefine

en oerhört viktig del i vårt lag. Fortfarande duktig och med ambitioner. Ryktet säger att hon ska

starta fotbollsskola i tredje världen, hon kanske drar i oktober men blir bara borta några månader.

Bara en sån sak, helt fantastiskt, 17 år och redan mogen nog att inte bara se till sitt eget bästa.

Louise Fredriksson

Hon är den enda som är kvar av alla 12-14 spelare som kom till oss från Årsta AIK år -07.

Bara det tyder på en bra karaktär, på en styrka att köra på trots att gamla lagkompisar

slutar en efter en. Det Louise har är ett genuint intresse för fotboll, nästan en passion.

Jag minns ett tilllfälle i vintras, när fotboll kan vara som tråkigast, hur arg hon blev när

jag antydde att hon inte verkade intresserad, inte gick för fullt och inte riktigt närvarande.

Den irritationen var underbart ärlig. Det finns för många fotbollsspelare som saknar glöden.

På tal om glöd och passion. Bland familjens 4 medlemmar finns det två Hammarby:are, en

AIK:are och en Djurgårdare. Bara en sån sak skulle göra en tokig. Louise verkar cool med

det. Nu när höstsäsongen snart drar igång igen hoppas vi att Damjuniorernas finaste tillslag

ska fortsätta träna med samma glädje och allvar. Det blir bara roligare och roligare med åren.

Mathilda

Ett mål var allt som behövdes för att bli odödlig för alla oss som var där den där dagen.

Ingen hade på väg ned till Göteborg år 2007 vågat hoppas att vi skulle stå där vi nu var.

Final i Gothia Cup. Efter en minst sagt turbulent säsong med spelarflykt och krismöten

var hela veckan regisserad som en äcklig Hollywood film. Den som stal huvudrollen med

en prestation utöver det vanliga var vår älskade Mathilda. När alla som förväntades kliva

fram inte leverarade frälste hon oss med ett magiskt mål. Ett mål ingen, allra minst hon

själv, visste att hon gjorde. Ett ögonblick som förändrade allt. I det ögonblicket ägde hon

hela världen. Det underbaraste med Mathilda är att hon numera alltid har den där blicken.

Inget är omöjligt. Allt går bara man verkligen försöker. Mathilda, efter en ledig sommar

och en Gotlandresa med alla oss som alltid kommer att minnas dig och ditt mål kör vi på.

Nike

Det känns som allt redan har sagt om detta yrväder, lagets mest sjävklara tjej.

Genom åren har det passerat många spelare. En del helt obemärkt, andra minns

jag bara om jag verkligen måste. Denna gudinna vid namn Nike minns jag däremot

utan att behöva anstränga mig. En sak som skiljer henne från alla andra är hennes

mognad, när alla andra ska börja ta lite avstånd och markera en viss distans är hon

underbar nog att se och uppskatta alla som tagit hand om henne genom alla år. En

kram och alla hennes målvaktstabbar är förlåtna. Ett leende och vi glömmer bort

att hon inte lyssnat tillräckligt bra på sin målvaktstränare. Apropå målvaktsrollen,

finns det något vackrare än människor som trotsar och tar kontroll över sina livsöden.

Människor som vägrar ge upp saker de verkligen tycker om - Tack för att du finns.

Elvira

Än idag vet jag inte vem denna mystiska unga kvinna är. Hon är som en gammal

avlägsen släkting, någon man gillar fast man vet inte riktigt varför. Samtidigt

är det oerhört befriande med en människa som bara är - någon som inte har

ett så stort behov av att ta plats hela tiden. Jag försöker minnas när och under

vilka omständigheter Elvira kom till oss, men jag minns inte. En sak jag däremot

minns tydligt är hur dålig grundteknik hon hade. Nu däremot är det en helt

annan spelare som syns på planen. Tekniken är mycket bättre men framför allt.

Få spelare i laget är så självklara i sitt närkampspel. Det i kombination med en

uppenbarelse som signalerar "Fuck-off alla som inte accepterar mig" ger henne

en naturlig respekt hos alla spelare och ledare, ja iallafall av oss som minns henne.

Lisa

Ambitiösare människa får man leta efter. Med näsan i vädret kom Lisa

tillbaka till hennes moderförening efter en turbulent sejour i DIF. Man såg

en lust till revansch i hennes blick. I mellanmjölkets land kräver det starka

och trygga karaktärer för att orka ta hand om sårade divor. I sin ambition

att visa att hon hade ett hyfsat intellekt vändes och vreds det på ord och

begrepp. Vi gäspade och log artigt. Sen, jag vill minnas att det var under en

Replagsmatch för ett år sen, tog hon oss med storm. Vilken arbetskapacitet,

vilja och killer-instinkt. Precis det vi behöver bland alla tekniska primadonnor.

Sen dess är Lisa en av de mest stabila och pålitliga spelarna i truppen. En tjej

som planerar sin kalender efter fotbollen, det är ljuv musik i en tränares öron.

Freja

Hon var tydligen kompis med några från Fashion-gänget. Vi fasade.

Till vår förvåning var hon inte bara en fin fasad, det fanns en jävla

vilja i den kroppen. En vilja som gjorde att hon började få respekt

från tränare och spelare. Allt var frid och fröjd. Hon skulle få börja i

vårt lag. Här började problemen. Freja skulle minsan inte lämna sin

gamla klubb, tyckte de. Freja ville ju gå, vad var problemet. Ingen

visste. Många samtal, mail och brev (jo, de skrivs fortfarande) skickades

innan Freja kunde bli en av oss. Nu på onsdag är hon vårt senaste, och

mest diskuterade övergång äntligen klar. Välkommen, vi behöver tjejer

som vill något. Spelare som tar en fight för att få spela fotboll.

Emma Kolar

Det finns alltid vissa spelare som ligger en varmare om hjärtat,

Emma är inte en av dem. Hon har haft en tendens att inte kunna

visa sin fulla potential i herrans massa år. Irritationen har legat

som en blöt sankt bernhadshund hos tränarna. Nu däremot, mot

alla odds, är hon helt fantastisk. Hennes erkänt fina fötter, tillslag

och kaxiga attityd har plötsligt enats, rökt en fredspipa. Alla drar

åt samma håll. Alla vill visa hennes okunniga tränare att hon är

den stjärna hon alltid sagt och trott sig vara. Att hon fortfarande

är vimsig, lite bekväm och har massa bling-bling i munnen blir

lättare att acceptera när hon visar att hon är en bra fotbollsspelare.

Louise Hägglöf

Louise har rätt förutsättningar att lyckas som anfallare.

Hon är snabb, har bra skott och är orädd. Men det finns

ett problem. Hon kan inte göra mål. Det är som förgjort.

Och det blir värre med åren. Förut snittade hon två, tre

mål per säsong men nu är hon nere på noll. På träningarna

går det bra, då öser hon in baljor, men under match låser

det sig. Hon skulle behöva en terapeut, en dyr jävel, som

säger att du kan flyga, du kan göra mål, bara du tror på det.

Något annat som är upprörande med Louise är hennes brutalt

dåliga kondition. Hon byter ofta ut sig själv med motiveringen

att hon snart dör av trötthet. Vilket tyder på självkännedom

och ödmjukhet. Några av de finaste egenskaperna en

människa kan ha.

Hedvig

Många imponeras av Hedvigs spelstil. Hon är teknisk, snabb,

gör mål och jobbar över hela planen. Till och med "Cancan",

tränaren för stadslaget, har blivit imponerad och tagit ut henne

till Stockholmslaget. Men Hedda har fler kvalitéer. Det är ingen

slump att hon varit kapten i laget år efter år. Hon gnäller aldrig

på lagkamrater och är alltid positiv. Och ingen har någonsin

hört henne skryta. Det enda man kan störa sig på är att hon är

självupptagen som en liten prinsessa. Men det hör väl till om man

är tjej och sjutton år.

Hannah

Hannah är som ett stormigt hav. Höga vågor och djupa

dalar. För att segla där måste man känna henne väl. Det

enda man vet säkert är att hon älskar fotboll men hatar

att springa. Därför uppskattar hon inomhusfotboll mer än

andra. Planen är mindre, hon får mer bollkontakt och behöver

inte jobba ihjäl sig. Under SM-kval i futsal dominerade hon

stort med fyra mål och en assist. Det var ett kvitto på att

Hannah är en av stans bästa spelare - om hon bara vill.

Nu hoppas laget att hon tar med sig hungern/ambitionen till

utomhussäsongen också.

Tekla

Det finns få spelare i laget som tänker lika mycket som Tekla.

Att hon är ett MVG-barn är inget nytt, att hon lyckas använda

sitt intellekt på fotbollsplanen är däremot mer överraskande. Hon

är klok nog att kunna kompensera sina brister med ett mycket bra

positionsspel, bra närkampspel och bra kondition. Oftast kan plugg-

hästar/nördar var tråkiga och inte tillföra så mycket utanför planen.

Tekla däremot livar upp med en stark personlighet, ärliga åsikter och

ett mycket positivt sätt att vara. En Tekla-klassiker är när tränare

Jangemo gapade för mycket på domaren. "Nu håller du tyst Patrik!"

Sån är hon, lagets mest ärliga pittbull. Ingen går säker.

Alicia

Som liten flicka ville Alicia bli Sveriges första kvinnliga statsminister.

Men sen fick hennes pappa, Flavio, lite mer att säga till om, då blev

det fotboll till 100%. Det skulle tränas vändningar, medtag, skott och

framför allt attityd. Trots Flavios tvivelaktiga träningsmetoder blev Alicia

en hyfsad spelare. Hon har fina fötter, bra blick för spelet och en oerhörd rutin.

Attityden lyckades inte ens Flavio tvinga fram, det är inte många könsord och

andra svordomar som visar på ett jävla anama. Att hon tvingats ta ansvar, både

på och utanför planen, i hela sitt liv märks snabbt. Inget är jobbigt nog, ingen

är för kaxig för att snacka med eller alltför mesig för att hälsa på. Synd att hon inte

kunde visa mer sånt på planen. Det kanske kommer nu när Flavio är borta mer.

[Inom kort kommer fler spelarpresentationer - nästa gång kanske det är DIN tur]

Ad:

Sponsors